det är någonting med mig och röda bilar

Den här Ferrarin som har ärvts i hundra år känns det som (cool var den när min bror fick den ny och fin, helt okej när min syster fick den och helt plötsligt Ferrari när jag fick den) och den trallar på sin sista ilahija, tror jag svenskarna säger? Bucklig lite här och var, lever sitt egna liv och stängs av när den känner för det oavsett om det är i rusningstrafik mitt i en rondell eller om det är i en nerförsbacke, tappat styrservot helt, hackar och är allmänt irriterande. Men ändå tog den mig dit jag ville fastän jag kunde sitta och svära genom hela resan. 
 
Dock så måste jag säga att jag är rätt glad att den här inte ska användas längre. För min pappa köpte en alldeles fin och gullig pärla till mig. Min lilla söta Yaris. Körde hem den från Hässleholm innan och jag dör. Det här är äkta kärlek <3. Mamma ansvarar för tjatandet om priset och allt annat sånt där onödigt som bara hon kan komma med, och pappa ansvarar för själva inköpet. Själv tycker jag att dom kombinerar varandra bra, om man bortser från att man får lite ont i huvudet av tjatandet. Nu tror hon typ att jag ska städa hela huset tre gånger varje dag för att "betala av bilen på annat sätt". 
 
 
 
Nu, utav 4 bilar är min den absolut finaste. Jag är kär.

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: