jedna si jedina, Bosna i Hercegovina

 
Okej, jag vet att jag gjort slut med er, men nu är det såhär att Bosnien och Hercegovina igår tog hem segern och fick därmed en plats i VM i Brasilien. 

Igår skrev våra hjältar historia, och jag kan ju inte missa chansen att skriva ett inlägg om det. Jag vill att mina barn någon gång ska läsa min otroligt intressanta blogg och se att mamma levde (och var 19 år och 266 dagar gammal för att vara exakt), när hela Bosnien brann av glädje.
 
Att ett landslag kan ge så mycket till en hel nation, att det kan vara ljuset där det inte finns något ljus alls, och att det kan bringa samman Bosnier, Serber och Kroater är helt sinnes. 
 
Som Erik Niva skrev igår: "Det finns ett Bosnien som överhuvud­taget inte fungerar, ett land där korrupta politiker utnyttjar ett föråldrat system för att hålla befolkningen gisslan.
Men sedan finns det ett annat Bosnien som funkar förträffligt, ett ställe där ­begåvade människor använder sina olikheter för att nå ett gemensamt mål.
Det Bosnien ligger på fotbollsplanen."
 
Och ni anar inte hur rätt han har. Bosnien håller på att falla samman med alla dessa politiker som inte tänker på någon annan än sig själva. Bosnjakerna, frustrerade och trötta, är på gränsen till att förlora sitt land. 
Men det ingen kan ta ifrån dom och oss är vårat landslag. 
 
(Från Aftonbladet): "– De har ingen aning om vad de gjort för folket här. Vi behöver alla lite Brasilien. Det handlar inte ens om fotboll längre. Det handlar om en känsla som många av oss glömt bort och den yngre generationen aldrig fått uppleva, känslan av att lyckas." 
"Vi har inga andra anledningar att vara lyckliga, säger 20-årige studenten Benjamin Saric till AP om VM-platsen."
 
Hela Bosnien var uppe hela natten och firade, och jag har aldrig sett så många människor ute på Sarajevos gator. Man kan inte riktigt förstå den kärleken man har till sitt icke fungerande land. Det är något som är starkare än alla politiker tillsammans som binder oss alla samman genom fotbollen. 
 
Jämför med tillexempel Sverige. Vinner dom blir man glad, förlorar dom blir man besviken. Det är liksom inget mer med det. Inga (tusentals) supportar springer runt på stan i Göteborg och ställer sig på taken, inga bilar kör runt som idioter och tutar och grejer. 
Man brinner helt enkelt inte så mycket för det som man gör i Bosnien. 
 
Men det är för att vårat Bosniska landslag är så mycket mer än bara ett landslag.
Det är något som binder alla samman. Det är något man fortfarande hoppas på när man förlorat hoppet om allting annat i landet. 
 
Och igår fick mitt Bosnien & Hercegovina ännu mer att hoppas på. 
Efter att vi fallit på målsnöret så många gånger kan vi nu äntligen pusta ut. 
För BRAZIL 2014, WE ARE READY!!!
 
 
Har ni någon gång sett över 30 000 människor gå ut på gatan och skrika och fira såhär mycket? 

cause he makes my heart smile

 
 
Någon som undrade om jag gift mig, om det är därför bloggen är död.
Ja det är ju typ så att jag har det. I smyg. 
 
Nej men det är såhär att bloggen inte längre är en del av mig. Jag känner inte att jag behöver skriva av mig i rubriker och dikter och allt vad det är längre. Känner inte att jag egentligen har någonting att dela med mig av heller, visst gör jag fortfarande saker (antagligen mer än någonsin) men ah, antar att man växer ifrån allt någon gång :)
 
Ser dock att folk fortfarande går in och desperat kollar om det finns nya uppdateringar haha. Någon gång måste ni släppa taget! Ni klarar det, ni är starka. 
Eller så bara börjar ni följa mig på Instagram (lamijasljivo) om ni fortfarande vill ha en inblick i mitt liv, eftersom det antagligen är den enda sociala saken jag fortfarande är aktiv på. Om inte Facebook Messenger räknas. 
 
Det här får väl bli mitt hejdå-inlägg, så sätt på lite sorglig musik så kan vi gråta en skvätt tillsammans. Vi har väl haft väldigt roligt tillsammans under alla dessa år (eller ni har haft roligt åt mig typ..) så kan förstå att det blir svårt att skiljas åt. 
Men jag har vuxit, halå blir ju faktiskt 20 om 3 månader (ångest), så någon gång måste man väl förbereda sig på att lämna tonåren. Haha leker vuxen och grejer. 
Är for the record egentligen inte vuxen alls, ljuger bara lite för er. 
 
Det är inte ni, det är jag. 
Puss!