åldersnojja och fetma

Sov hos broder, snaha och bebis igår och vaknade upp till sång, presenter och frukost på sängen a la Majsa. Hon och bebis gick upp tidigt för att kunna överraska mig, så gulliga som dom är. Esma gick runt i rummet en timme efteråt och plockade på sig egna saker som hon kom och lämnade till mig som extra presenter. 
 
Himla tur att jag var ledig efter att ha jobbat helgen, så hade bara matte och vidare hem igen där vi fick "hjälpas åt" med min tårta. Asså om inte jag är världsmästare i bakning och sånahär kock-iga grejer så vet jag inte vad. Min boyfriend Mäf kom också med en liten surprise lite senare, thank you bebo <3.
 
Fick världens finaste kort och text av min syster i brevlådan och allt var sådär jättebra förutom att halva släkten saknades jämfört med förra året när det var ett himla liv här hemma. 
Ändå var jag fett olycklig. Vill inte vara 19. För det första är det en lika onödig och störande ålder som 17, och för det andra så känns det helt gammalt. Hjälper ju inte heller att folk skriver till mig för att berätta att jag är gammal nu.. 
 
Nästa år är det 20 som gäller och det är rätt sjukt med tanke på att jag fortfarande känner mig som typ 15?! Vill inte växa upp, vet inte vad jag ska göra med mitt liv liksom. Så istället för att njuta har jag gått runt och nojat hela dagen. 
När min syster fyllde 19, och skulle fylla 20, såg jag på henne som värsta mogna och förståndiga kvinnan typ. Hon kändes så stor, så jag vet inte om det är upp till mig att jag ligger lite efter i utvecklingen eller om hon också kände sig himla barnslig när hon blev så gammal. 
 
Aja, min andra dag som 19åring började klokt och förståndigt iallafall. Gick upp 10 minuter senare än jag brukar imorse men ändå åkte jag 10 minuter tidigare hemifrån än vad jag brukar också. Stressade inte som jag brukar göra (är alltid klar i tid men sen segar jag som fan och det slutar med att jag måste hitta löpet ändå i sista minuten liksom). Kändes rätt konstigt att kunna traska till bilen i slowmotion och likaså från parkeringen till sjukhuset. Men antar att det är nu det börjar, den där fasen som kommer när man är så gammal och snart redo för pension.
 
Kan ju inte påstå att detta är världens charmigaste bild, men tyvärr har jag ingen finare på oss två. Vi ser alltid ut som aliens på varje bild vi har tillsammans. Men hon är ändå bäst och jag ser ändå upp till henne. 
1 Anonym:

skriven

Svaka cast! Sposobne i lijepe obadvije ...


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: