No name

Alltså.. Vad är det med föräldrar o dumma frågor? 

Pappa kommer in i mitt rum 6 på morgonen, ser att jag är fixad och frågar mig "gdje ces/vart ska du?". Ja alltså det är inte så att jag är frivilligt uppe och redo för någon rolig aktivitet så tidigt på morgonen iallafall.. 

Aja, fick jobba till 15 och kl 17 befann jag mig i Stockholm 🙊 så himla busigt.

Emin gråter så fort han ser mig. Tror jag är ful. 

Color my life with the chaos of trouble

Gick runt i 4 dagar och trodde att jag jobbade från 7-13 idag. Fatta besvikelsen när jag insåg igår kväll att jag jobbade till 16. Hela min värld vändes uppochner, typ lite autistisk. 
 
Men jag tog mig igenom dagen och skrattade så mycket åt en liten tant som missuppfattade varenda mening mot slutet så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Ett exempel: "Nä du, det är bara falska rykten!" "VA?! Fastna hon i hissen??". Hon bjöd oss på glass iallafall, hon behövde inte ens uttala det och A var på lådan direkt.
 
Var även på bio med mitt pile efter jobbet också, kan ju lugnt säga att jag inte rekommenderar filmen Turist. 
Jag skrattade så jag grät igenom hela filmen, dock inte åt den utan åt mig själv, Katja, den dåliga handlingen och huvudrollens norska ord. 
Lyckades hälla ut mina popcorn två gånger lite överallt, på mig själv och över hela golvet, fick lite bitchblickar av pensionären framför oss och satt och skakade i 2 timmar medan jag försökte hålla mig för skratt. 
 
Alltid lika roligt med en rolig torsdag.
 

FÖR ATT HON ÄR TILLBAKA

 
Kom hem från Bosnien igår morse och kom till mig igår kväll. Love her. 
Dock förstörde hon min skönhetssömn jag tänkte ha innan jobbet genom att ta sjukt fula bilder på mig (efter att jag visat henne att man kan ha blixt på framkameran på snap) och ladda upp dom på My story. Det är tacken för allt jag någonsin gjort för henne...

but I won't give up on us even if the sky gets rough

Kan inte påstå att det händer så mycket för tillfället, jobbar 12-timmars pass hela helgen och försöker bli miljonär. Ett plus är ju att jag verkligen älskar det här jobbet vilket gör hela den här långa vägen till miljonär värt det. 
 
Tror jag har haft uppe det här inlägget två timmar nu men kommer fortfarande inte på något mer att skriva. Vi avrundar det långa inlägget här och visar lite bilder från december-London istället. 
 
 

my precious

Hela familjen var i Stockholm i 4 dagar medan jag stannade hemma och jobbade. Innan de kom hem hade jag gått ut med tjejerna från förra klassen (himla myspys btw), och precis när jag ska åka hem ringer Esma från mammas mobil. "Vart är du? Jag har saknat dig. När kommer du hem? Jag ska lägga mig men väntar på dig för jag har saknat dig". Så när jag kom hem sprang jag till rummet, hon hörde mig, öppnade dörren och verkligen hoppade upp i min famn.
Jag fick väldigt många pussar och kramar, vi låg och pratade om hur hon hade haft det och så gav hon mig en present hon gjort till mig. Mitt hjärta smälte. Jag verkligen älskar den lilla fisen mer än något annat. 
 

ja branim tebi da me ikad zaboravis

Jag lekte duktig och skulle börja blogga igen och så glömde jag av den helt.. Men det har varit statistikfest på bloggen, hela 1,5 läsare är kvar! Jag är den där 0,5 läsaren. Jag skriver men samtidigt läser min egna blogg så det är alltså jag och en till som är aktiva. Älskar dig <3
 
Okej så för att uppdatera er lite så har jag gått och blivit moster till en underbart söt liten Emin. Eller ja, halvmoster blir det ju för min syster är egentligen adopterad från Skräpistan, så vi är halvsyskon på det sättet. 
 
Har även flugit lite överallt och hamnade i Istanbul, London och New York under tiden jag lekte svår med er. Innan det jobbade jag röven av mig sista månaderna av 2013 och senare tackade jag ja till socionomprogrammet på Lunds Universitet där jag började i Januari. Dock på campus i Helsingborg. 
 
Så man kan väl säga att jag varit lite upptagen med allt och ingenting. Inte för att ni bryr er men det är trevligt att inbilla sig att ni gör. 
 
Hörs väl om typ en månad igen när jag kommer på att det är dags för ett nytt inlägg.
 
 

testing testing

Anybody there?
 
Inte? Nehe. Jag som tänkte börja blogga lite igen. Har saknat er och vet att ni innerst inne har saknat mig - den fortfarande levande, om än lilla, statistiken är bevis på det. 
 
Vad säger ni, kan ni glömma dagen jag gjorde slut med er förra året? 
 
Tänkte ifall ni har glömt hur jag ser ut. 

jedna si jedina, Bosna i Hercegovina

 
Okej, jag vet att jag gjort slut med er, men nu är det såhär att Bosnien och Hercegovina igår tog hem segern och fick därmed en plats i VM i Brasilien. 

Igår skrev våra hjältar historia, och jag kan ju inte missa chansen att skriva ett inlägg om det. Jag vill att mina barn någon gång ska läsa min otroligt intressanta blogg och se att mamma levde (och var 19 år och 266 dagar gammal för att vara exakt), när hela Bosnien brann av glädje.
 
Att ett landslag kan ge så mycket till en hel nation, att det kan vara ljuset där det inte finns något ljus alls, och att det kan bringa samman Bosnier, Serber och Kroater är helt sinnes. 
 
Som Erik Niva skrev igår: "Det finns ett Bosnien som överhuvud­taget inte fungerar, ett land där korrupta politiker utnyttjar ett föråldrat system för att hålla befolkningen gisslan.
Men sedan finns det ett annat Bosnien som funkar förträffligt, ett ställe där ­begåvade människor använder sina olikheter för att nå ett gemensamt mål.
Det Bosnien ligger på fotbollsplanen."
 
Och ni anar inte hur rätt han har. Bosnien håller på att falla samman med alla dessa politiker som inte tänker på någon annan än sig själva. Bosnjakerna, frustrerade och trötta, är på gränsen till att förlora sitt land. 
Men det ingen kan ta ifrån dom och oss är vårat landslag. 
 
(Från Aftonbladet): "– De har ingen aning om vad de gjort för folket här. Vi behöver alla lite Brasilien. Det handlar inte ens om fotboll längre. Det handlar om en känsla som många av oss glömt bort och den yngre generationen aldrig fått uppleva, känslan av att lyckas." 
"Vi har inga andra anledningar att vara lyckliga, säger 20-årige studenten Benjamin Saric till AP om VM-platsen."
 
Hela Bosnien var uppe hela natten och firade, och jag har aldrig sett så många människor ute på Sarajevos gator. Man kan inte riktigt förstå den kärleken man har till sitt icke fungerande land. Det är något som är starkare än alla politiker tillsammans som binder oss alla samman genom fotbollen. 
 
Jämför med tillexempel Sverige. Vinner dom blir man glad, förlorar dom blir man besviken. Det är liksom inget mer med det. Inga (tusentals) supportar springer runt på stan i Göteborg och ställer sig på taken, inga bilar kör runt som idioter och tutar och grejer. 
Man brinner helt enkelt inte så mycket för det som man gör i Bosnien. 
 
Men det är för att vårat Bosniska landslag är så mycket mer än bara ett landslag.
Det är något som binder alla samman. Det är något man fortfarande hoppas på när man förlorat hoppet om allting annat i landet. 
 
Och igår fick mitt Bosnien & Hercegovina ännu mer att hoppas på. 
Efter att vi fallit på målsnöret så många gånger kan vi nu äntligen pusta ut. 
För BRAZIL 2014, WE ARE READY!!!
 
 
Har ni någon gång sett över 30 000 människor gå ut på gatan och skrika och fira såhär mycket? 

cause he makes my heart smile

 
 
Någon som undrade om jag gift mig, om det är därför bloggen är död.
Ja det är ju typ så att jag har det. I smyg. 
 
Nej men det är såhär att bloggen inte längre är en del av mig. Jag känner inte att jag behöver skriva av mig i rubriker och dikter och allt vad det är längre. Känner inte att jag egentligen har någonting att dela med mig av heller, visst gör jag fortfarande saker (antagligen mer än någonsin) men ah, antar att man växer ifrån allt någon gång :)
 
Ser dock att folk fortfarande går in och desperat kollar om det finns nya uppdateringar haha. Någon gång måste ni släppa taget! Ni klarar det, ni är starka. 
Eller så bara börjar ni följa mig på Instagram (lamijasljivo) om ni fortfarande vill ha en inblick i mitt liv, eftersom det antagligen är den enda sociala saken jag fortfarande är aktiv på. Om inte Facebook Messenger räknas. 
 
Det här får väl bli mitt hejdå-inlägg, så sätt på lite sorglig musik så kan vi gråta en skvätt tillsammans. Vi har väl haft väldigt roligt tillsammans under alla dessa år (eller ni har haft roligt åt mig typ..) så kan förstå att det blir svårt att skiljas åt. 
Men jag har vuxit, halå blir ju faktiskt 20 om 3 månader (ångest), så någon gång måste man väl förbereda sig på att lämna tonåren. Haha leker vuxen och grejer. 
Är for the record egentligen inte vuxen alls, ljuger bara lite för er. 
 
Det är inte ni, det är jag. 
Puss!
 

min tid i rampljuset är snart över

Eftersom jag har varit så rolig live den senaste tiden (fråga min syster om vi skrattade igenom 5 timmars bilresa till Sthlm eller inte), tänkte jag testa lyckan med min blogg igen. 
 
Så okej, jag började skriva värsta skojsiga inlägget om mina besök på vårdcentralen den senaste veckan och min nyupptäckta allergi, men hur jag än skriver så får jag inte fram det roliga. 
Inte för att det inte hände något roligt, mer så att jag inte minns hur man uttrycker sig på ett roligt sätt med ett tangentbord och en skärm framför mig. 
 
Det är slut.
Over.
Jag har tappat det helt.
 
Cry baby, cry....

365.

 
But you held your pride like you should've held me. 
 
 
One heartbreak is like a thousand lessons.
Loving again is learning them. 

sta je cirkuzaneru, sta me tako gledas? kao da nikada nisi vidio djevojku za kojom ces patiti celog zivota?

 
Sav prodrhtis prijatelju kada cujes to njeno posebno ime, to ime koje vise volis od svakog imena na svijetu. Pa na trenutak se sjetis svega, sjetis se njenih prekrasnih ociju, onog njenog ludjackog smijeha koji te je najvise veselio.. I kada prodju sjecanja ostane samo neopisiva bol koja te prodire cijelog, i na kraju se sjetis tog zadnjeg dana kada si se prestao da boris za nju, i pustio je da ode. Da bar nisi, prijatelju, sada bi je imao i volio kao prvog dana. 
Ali nema je prijatelju, otisla je zauvijek.
 

srce ludo je

Heheeee, okej vi hördes inte alls om en vecka. Snarare två, men vet att det är lugnt med er.
Har dock insett att bloggen inte längre är min bästa vän och jag har glömt hur man skriver (o)meningslösa, (o)tråkiga och (o)seriösa inlägg. 
Därför, mina kära vänner, kommer jag antagligen inte blogga mer heller som jag gjorde förr. Vi kan säga att det är ett preliminärt beslut, för jag kommer säkert ändå slänga in typ hundra inlägg till bara för det. 
 
Är iallafall hemma och har damp.
 
Får man nämna hur bäst och svettig sommar jag har haft eller?
 
 
Bara några av alla sisådär 6000 bilder jag tog under två månader. Fattar inte varför kontrasterna på dom blir så dåliga så fort dom kommer upp på blogg.se men ni får leva med det. Nu ska jag leka svår igen och inte höra av mig på hundra år. 

sarajevo, ljubavi moja

Ja, man kan säga att jag glömt bloggen. Eller att jag inte har tid. Eller att jag tagit semester från den också. 
This place rocks. 
Vi hörs om en vecka!